Under de senaste månaderna har jag haft en återkommande tanke: Det känns som jag har gått i kloster!
Aldrig i mitt långa liv har jag haft så mycket tid att utforska vem jag är, när jag inte behöver anpassa mig efter andras förväntningar. En förklaring till klosterkänslan kan vara att jag blivit äldre, och saknar jobbrelaterade kontakter. Jag har lämnat bakom mig de flesta av mina identiteter och roller. Varje person jag möter är en spegel som hjälper mig upptäcka aspekter av mig själv. Och nu är jag tvungen att söka de svaren inom mig själv. En annan förklaring kan vara den accelererande utvecklingen mot 5D verkligheten. En så genomgripande förändring av kropp och själ måste ske i stillhet och ensamhet. När en larv bildar en puppa och förbereder sig för omvandlingen till fjäril, så går den in i total isolering.
Nu behöver jag utforska vad det innebär att gå i kloster.
Kloster är en avskild plats. Det är ett medvetet försök att minska alla distraktioner och fokusera på det inre livet. Klosterlöftena antyder vad det är man behöver få distans till.
Fattigdom. Man ska inte söka sin trygghet i materiella ting.
Kyskhet. Man ska inte låta livet styras av njutning och bekvämlighet.
Lydnad. Man ska inte låta livet styras av ett stort EGO.
Trots alla sina fel och brister har klostren frambringat många helgon. Det är personer som nått en andlig nivå, som transcenderar deras omständigheter och tidsålder. Klosterlöftena fungerade som en slags stödhjul, i deras utveckling mot andlig mognad och fullt medvetande.
Det är skillnad på att gå i kloster och att gå i fängelse. Ensamhet, förlust av relationer, bekvämlighet och yttre stimulans upplevs olika, om man gör det frivilligt eller av tvång. Man lever i samma torftiga yttre verklighet. I bägge fallen är man lika utlämnad åt sig själv, och man tvingas påbörja den långa resan inåt.
Känslan av isolering är frivillig, så länge den bärs av en längtan efter ett rikare inre liv, en djupare kontakt med Gud. Men den är också ofrivillig, om den styrs av de starka energier som når jorden i denna omställningsfas. Intresset för att upprätthålla ytliga kontakter falnar. Det kan också innebära alienation från de människor som betyder mest, men som inte har förstått vilken kritisk fas vi är inne i. Ibland kan detta upplevas som en plågsam isolering, mycket mer som fängelse än kloster. Den känslan förstärks om det också handlar om att gömma skam eller skuld. Isolering kan vara ett sätt att läka såren. När ensamhet upplevs som övergivenhet, är den första impulsen att söka olika distraktioner. Bara de modigaste vågar stanna i ensamheten tills den blir en helig plats, något som förtjänar att hedras.
Just nu är det många människor som upplever ångest och hopplöshet när de följer nyhetsflödet. Det är lätt att välja bort TV-rapportering. Det är svårare att avskärma sig från andras ångest, när man deltar i sociala sammanhang. Om man vill bevara sin sinnesfrid, behålla en hög energi-nivå, kan man inte vara lika social som man brukar. Det är ren självbevarelsedrift. Man kan välja ensamhet och i stället be för dem. Denna process från 3D till 5D är något som drabbar oss ofrivilligt, men som vi måste förhålla oss till. Mer tid i naturen är ett sätt att underlätta den här förändringsfasen. Medan vi utvecklas, behöver vi vara extra rädda om oss själva, både till kropp och själ.
När jag är helt ensam, utan några personer att spegla mig i, så tvingas jag möta mig själv. En sådan ensamhet kan visa mig vad jag saknar inom mig. Jag hittar hålen i min självbild, vad jag alltid har kämpat för att dölja. Jag behöver inte sträva efter att bli bättre, utan snarare vila i känslan att jag duger som jag är. Denna plats inom mig ska inte undvikas, den ska hedras.
Tvångsisolering i fängelse kan innebära att fången tänker över vad hen gjort och ångrar sig. Det är nog själva idéen med fängelse, personen ska ta mer ansvar för sina handlingar när hen kommer ut i samhället igen. Isolering för en äldre person kan också innebära att en massa ånger kommer till ytan. Det är nästan oundvikligt efter 7 decennier, att man gjort mycket i ungdomligt oförstånd, som man ångrar nu. Det betyder att denna isolering under livets sista fas, måste innehålla mycket förlåtelsearbete. Minnen som kommer upp till ytan måste synas och sen släppas. Erfarenheter som var svåra, måste få en chans att läkas.
Vem är jag, när jag lägger ner allt detta bagage jag burit genom livet?
En människas identitet kan beskrivas med något av tre ord: Owning, Doing, Being. Ibland kan en personlig kris innebära att man omprövar vem man är, dvs. de här orden kan beskriva en utveckling.
ÄGA. Det mest primitiva sättet att definiera vem man är, det är genom att peka på vad man äger. Yttre faktorer styr det inre livet. Lycka är att köpa något nytt. Att vara biljonär är bättre än att vara miljonär. Livets svåraste läxa kan vara att släppa taget om det man äger.
GÖRA. Nästa steg är när man definierar vem man är, genom att peka på sitt yrke, sina idrottsframgångar, akademiska meriter eller skapande verksamhet. Det man gör visar vem man är. Man duger bara om man kan prestera. Alla dessa identiteter är hotade, när vi går in i 5D verkligheten, där de flesta karriärer försvinner.
VARA. Ett litet barn kan vara oändligt värdefullt, utan att vare sig äga eller prestera någonting. Denna identitet – jag är älskad som jag är – drabbar ibland vuxna människor som en uppenbarelse. Att vara Guds barn, en skärva i Universums hologram, är att vara en skapande, älskande, fullt medveten människa. Den identiteten är svårast att uppnå i vår 3D verklighet. För bekräftelsen på denna identitet kommer inte utifrån, utan inifrån. Det är känslan av att vara hemma, att vara helt accepterad.
Min fråga är: Hur ska man kunna hitta fram till denna identitet? Svaret kan vara att gå i kloster!
*Leva avskilt. Hemma blir en trygg, avskild plats, nästan en helig plats. Här kan jag höra min egen röst, i tystnaden kan jag känna igen min intution. Jag kan upptäcka att något har ändrats inom mig. Jag kan upptäcka att jag är komplett i mig själv, jag behöver inte yttre bekräftelse på vem jag är.
*Minska distraktionerna. Jag kan bli så stabil och stark att jag inte längre påverkas av oron och distaktionerna i samhället omkring mig.
*Välja det enkla livet. Att vara närvarande i nuet, kan betyda att uppskatta de enkla sakerna. En god frukost. Löven som skiftar färg. Barnen som skrattar och leker. Att flytta till 5D är inte en flykt från detta livet, utan ett sätt att uppleva det mera fullödigt.
*Välja att träffa människor som GER energi. Lära mig känna igen personer i vars närhet jag inte kan vara mig själv. Önska samtal som går under ytan. Ytliga samtal blir alltmer jobbiga. Jag kan uppleva en större känslighet för energierna i rummet. Priset börjar bli för högt för att kunna delta i de vanliga umgängesgrupperna.
*Rensa tallkott-körteln, som är kroppens antenn mot det andliga livet. (Inget fluor!)
Guds rike är invärtes i er, sa Jesus. Men för att upptäcka rikedomen i det inre livet kan man behöva dessa stödhjul: Fattigdom, Kyskhet, Lydnad.
Här i min självpåtagna kloster vistelse har jag hittat en meditation, som kan hjälpa mig att fokusera på vart jag är på väg, mot 5D medvetenhet.
Upprepa varje mening med ett långt, djupt andetag emellan.
Jag är här. (dvs helt närvarande i nuet )
Jag är villig. (dvs jag väljer att gå in i 5D verkligheten)
Jag är klar. (dvs jag förlåter mig själv och dem som skadat mig)
Jag är ett med alla.
Jag är hemma. (dvs trygg, accepterad, känner frid)